Feb 23 2011

And we are back…..

Jo men visst sitter man här åter en natt och bara funderar på hur man ska göra med allt. Ska man ge sig ut på en promenad mitt i natten och bara gå tills man inte orkar gå längre. Ska man använda burken med piller som står här framför och hoppas dom kan sparka monstret i skrevet så han slocknar en stund igen. Det är som min vän Josefin sa en gång att ta medicin är som att klappa monstret på huvudet att han ska vara lugn en stund.  Man vet alltid att han till slut vaknar och då är han utvilad  dessvärre och går på med full kraft. Låt oss hoppas att klappen på huvudet hjälpte i natt nu så man får sova en stund.  Monstret är en jävla pina att leva med  och det går fan inte att leva utan heller,  ännu.


Feb 14 2011

Semester om än ofrivillig

Ja visst är det så att bloggen tog utan min vetskap semester några dagar. Men nu har jag fått ordning på den igen och sagt åt den att semester måste förhandlas fram och inte bara tas ut. Så här sitter man återigen en natt och funderar på varför i helvete man inte sover utan bara låter alla jävla tankar snurra. Jepp det e en natt mot Måndag och det är kanske inte så oväntat att det e ett ångestpåslag som ställer till allt. Sitter och funderar på en vän som jag hoppas på att få träffa snart och kunna ställa frågan till hur hon mår. Hon har börjat dragit sig undan tycker jag det känns som vilket gör mig väldigt orolig för att hon inte mår bra. Samtidigt kommer såklart tankarna på att hon gör allt för att undvika mig och att det är därför hon gör som hon gör. Allt bara snurrar jag både hoppas att hon har det bra samtidigt som jag vill vara den där hjälten som kan få henne att må bra och även få henne att inse att hon mår så bra med mig att hon inte vill vara utan mig.  Nä nu blir det att ta några lergigan och försöka sova lite  och hoppas på att morgon dagen inte bjuder på ett nytt påslag av monstret.

(För er som funderar på utmaningen så ligger den på is ust nu men jag hoppas kunna slutföra den framöver)

Ta hand om varandra och kom ihåg KRAMAS MYCKET


Feb 3 2011

Onsdag men känns som söndag

Skulle kunna säga att detta var en bra dag och kväll. Var och kikade på invigningen av SMveckan här i sundsvall. När jag kom hem så tänkte jag kolla hur det var med en vän som jag tyvärr bara har kontakt med på facebook. När jag skulle kolla på hennes sida så fanns den inte kvar och allt bara stannade. Varför fanns den inte där? Har något hänt? Är det så att hon har avslutat sitt konto isåfall varför? Frågorna snurrar runt i huvudet och det mesta återkommer som negativa tankar på att det är ett trick att bli av med mig. Ångesten kom som ett brev på posten  tillsammans med oron att något hänt henne. Vet att jag har hennes nummer på telefonen så jag kan skicka ett sms och fråga hur allt är men det kan man inte göra mitt i natten och det är många timmar till morgonen. Försöker bestämma att jag ska höra av mig till henne idag och fråga hur det är. Samtidigt vet jaga tt gör jag det så kommer allt snurra igång igen och tankarna kommer komma på att det var dumt gjort eftersom hon inte vill ha med mig att göra. När jag från en sak till en annan läser en annan väns blogg nu ikväll så ser jag att denna vän har varit på en ambulans färd in på psykakuten. Man får även veta där att denna vän fick komma hem igen men ändå  jag vill ju veta hur denna person mår för jag bryr mig ju. Oron om hur dessa människor mår och om det hänt något är hemsk och det är bara att hoppas på att lite medicin ska kunna hjälpa till så man slappnar av och kan sova. Jag hatar ångesten  men samtidigt är det som att jag vet att det är någon som aldrig sviker och alltid finns där så ibland vill jag bara att skiten ska bryta ut till fullo.


Jan 25 2011

Ännu en dag är slut

Så har ännu en dag snart passerat och går aldrig att återfå. Sitter och funderar på varför allting känns så tungt just nu egentligen, känner mig inte kapabel att göra något trots att jag vill göra saker. Är precis som att jag inte ska gå utanför dörren för där ute är det farligt att vara. Är väl inne i en dal med ångest och bör väl ha vant mig nu men vill fan inte vänja mig vid detta. Sömnlösheten har även den hittat tillbaka och det är ett av dom tydligaste tecknen på att ångesten tänker återta sin plats. Monstret har satt en stor svart filt för ytterdörren och själv har han intagit sin stora fotölj i min hjärna och tänkt att bara må gott ett tag framöver. Det var ett tag sedan som jag inte kunde segra över honom och återta lugnet på några dagar. Det finns något farligt i varje val som görs och  oron för när allt kommer rasa och jag gör fel är större än vanligt. Det är 2 veckor till nästa möte på affektiva och det känns ju bara pest egentligen  hur fan ska jag klara av det. Önskar verkligen att man kunde få känna att hon jag pratar med tar mitt problem mer på allvar  istället för att jag bara tar upp hennes tid. Hoppas verkligen jag inte behöver gå till henne många gånger innan det kan ske något som gör att dom kan börja ta problemen på allvar som min tidigare kontakt gjorde. Fick veta att det inte blir någon utredning i nuläget utan den här psykologen måste utreda lite först ifall det verkligen är nödvändigt. SLUTA BÖRJA OM PÅ RUTA ETT HELA JÄVLA TIDEN.  Finns det verkligen ingenting  skrivet om hur allt har varit hur länge det har varit och sånt som jag redan svarat på massa gånger.   Jag vill verkligen inte må såhär längre  och  ja jag VILL veta vad det är för fel  även om det leder till en diagnos så känns det bättre FATTA DET FÖR HELVETE. NU ska jag prova om det hjälper att ta några Lergigan  för att bli kvitt kvällens lilla monster attack


Jan 17 2011

Dag 13 – Den här veckan

Måndag är kanske fel dag att berätta om veckan på men vi tar väl den som avslutades igår då. En helt ok vecka då jag kom iväg och simmade i tisdags sedan vart det några slappa dagar hemma men det var skönt. På fredagen vart det en sväng på stan och det kunde ju ha slutat bättre än att man får världens ångest attack mitt bland folk. Kändes verkligen som jag bara ville springa hem och återfå den kontroll jag aldrig kan ha. När jag kom hem på natten så pratade jag med Josefin och tog några lergigan vilket gjorde att jag fick bort det mesta av attacken och kunde somna. Resten av helgen bjöd på några små attacker så nu vet man att vardagen är åter och med den ångesten. Denna vecka inleddes med träning idag och imorgon hoppas jag på att kunna vara ångestfri så jag kan simma.

Sådär då var trettonde delen i utmaningen skriven, ni hänger väl med  för del 14
(Hela listan hittar ni här)