Okt 1 2011

Ny funktion presenteras idag.

För att få lite liv på bloggen och se om det finns någon alls som läser denna så aktiverade jag idag en ny funktion som ni hittar till höger. Där finns en ruta som gör et enkelt för er att ställa frågor och enkelt för mig att svara på dom samt kunna svara på många frågor i ett inlägg när jag har frågestunder.  Så visa nu att ni finns så man inte skriver i onödan och fråga på om allt ni funderar på. Inga frågor är för dumma jag svarar på precis allt kom ihåg det.

kram på er


Aug 1 2011

Ursäkta

Ursäkta mitt tidigare utbrott men det är bara så att som det känns när fingrarna träffar tangenterna så blir det skrivet.


Aug 1 2011

Är det höst nu eller?

Sitter på jobbet och råkar kolla vad Jessica skriver på facebook. Självklart har hon lagt ut bilder på sin lilla familj och man ser hur jävulskt lycklig hon är. Jag vill så jävuslkt gärna känna mig glad för hennes skull men att se henne le med någon annan gör bara galet ont och skapar panik. Känslan är bekant och det är den jag inte vill ha. Jag vet att jag kommer kolla bilderna flera gånger abra för att jag av någon anledning måste se till att fösöka ha koll på vad hon gör.  Allt bara skriker att hon var aldrig lycklig med mig, men det kanske man kan förstå för vem skulle kunna vara det egentligen.  Vi har visst klivit in i Augusti nu och hösten är snart här så jag ska väl inte förvänta mig att jag ska få må bra så länge till.  JAg förbananr hösten och mörkret det är verkligen det värsta som finns jag pallar fan inte att tippa ner igen. Ingen tar ju ändå mina demoner eller vad man ska säga på allvar  alla är bara så äckligt jävla lyckliga  i sina fina förhållanden. NI ÄCKLAR MIG FAR ÅT HELVETE ERA LYCKLIGA JÄVLAR!!!


Jun 22 2011

Nu är det dags igen

Det var ett tag sedan jag skrev här men det är för att jag mått bra och jobbat en hel del. Tänkte skriva om en fiskeresa jag funderade på att göra men den lär inte bli av som allt känns nu. Man måste åka i livets berg och dalbana för att uppskatta allt  har någon sagt och nu är det som att det nyss varit en jävla utförsbacke och man landar långt nere i den dal igen. HAr ett monster som baa sveper in mig i ett mörker av ångest, kontrollbehov och rädsla. En ångest som gör att jag inte kan fungera som vanligt fast jag inte vill att det ska synas. Ett kontrollbehov som gör att jag vill veta vad vissa personer gör alla dygnets timmar och kunna styra dom dit jag vill. En rädsla att vara utan kontroll eller att vara hemifrån för därute så syns ju allt och jag är den alla tittar på och ser all ångest som jag känner. Även en rädsla att göra fel och att alla och då menar jag verkligen ALLA skulle titta på mig och undvika mig som om jag vore en fara.  Om man bara kunde få bli tagen på allvar och få veta hur fan man ska lösa allt detta som pågått hela livet mer eller mindre. Idag är det möte och senaste mötet resulterade i att psykologen började luta mot någon form av socialfobi vilket jag håller med m när hon förklarade det men jag kan inte släppa tanken på att det är borderline som ligger bakom. Utredningar tar tid och jag är nog inte så sjuk så det kommer bli någon riktig utredning ännu på ett tag. Jag hoppas att jag kommer kunna visa upp detta idag på mötet  eller ta med mig och läsa upp delar ur det så kanske hon förstår hur allt är lite bättre. Tänk att få vara kär som en normal människa istället för att vara besatt som en jävla dåre  är det så mycket att begära?

 


Mar 14 2011

Tuffare än väntat …. tyvärr

Möte idag och det vart inte riktigt som jag hade hoppats på. Var en timme som gick fort men skapade sjuk ångest och et var nog lite meningen. Tänk att ett samtal om två streck kan pågå en timme och skapa så sjuk ångest och flykt känsla. Ville verkligen inte vara där idag fick resa mig en gång och gå mot dörren för att sedan sätta mig ner igen då vart det lite bättre. Det plockades verkligen bort  skydds beteenden, ett efter ett och sedan skulle man så klart gradera ångesten som skapades.  Allt gick bra så länge jag kunde ha några barriärer kvar och t.e.x inte behövde möte blicken på hon som satt mitt emot mig i rummet. Tyvärr så märkte hon relativt snabbt mina olika skydd och plockade bort dom  så till slut var det bara att säga vad man tyckte och vara tvingad att möte blicken på henne. Det är nog fan det farligaste jag gjort på länge och nu känns det sjukt barnsligt men då var det verkligen bara ren panik och ångesten som uppgick till 9 av 10 tuggade i sig av mig med full kraft. Tänkte att jag skulle gå till skolan sedan men när jag kom dit så var det ingen idé att ens försöka  gå på lektionen utan det vara bara att fara hem och somna som en utmattat bebis. Sjukt påfrestande att bestämma att en linje är längre än en annan och detta är bara början på allt socialt tränande som ska göras  så ångesten lär få mer plats än vanligt framöver. Inge det bästa inlägget men det nödvändigaste på länge känns det som.